När jag skulle hit till Oslo så tror jag allt gick ganska snabbt, jag hade ju pratat om det ett tag. Men sen när jag fick beskedet om att jag fick jobbet så gick det fort. Då tvekade jag inte, fixade någonstans att bo och nu är jag här.
Men att allt inte blir som man har tänkt är inget man dör av, huvudsaken är att man når till slutstationen :) Jag pallade inte med allt vad mitt förra jobb krävde, och att dessutom försöka ignorera alla som inte anser det som ett riktigt arbete blir för mycket. Så jag gjorde det ingen räknade med, eller? Sa upp mej, gick hem och slängde iväg ETT mail till en person och blev uppring när jag satt på bussen påväg för att skriva uppsägningspapper. Intervju samma dag och på helgen började jag jobba.
Ibland känns det som att människor runt omkring en inte tror att man kommer att lyckas, varför ska jag ens bry mej om det? Men det funderar man över ibland. Men om jag ska vara helt ärlig, så tycker jag att jag har fixat det här ganska bra. Självklart så har jag fått hjälp att komma hit, ekonomiskt hade det vart lite svårt annars. Säkert inte omöjligt men å andra sidan så.. Är jag otroligt tacksam för det.
Men hur som helst, ingenting här i livet blir som du vill om du inte hela tiden kämpar på. Jag vet varför jag är här, jag ska dra in pengar och spara så mycket det bara går! Och jag vet att jag måste jobba hårt för att fixa det. Man kan inte åka till norge och tro att pengarna ska rulla in helt av sej själv, en vanlig heltidstjänst är verkligen inte nog för mej. Om jag inte hade haft övertid/extratimmar + helger så kan jag lika gärna jobba i Sverige. Lönen i grunden kanske inte är den bästa, men då får jag jobba så mycket jag bara orkar istället och många timmar små blir en fin lön i slutändan.
Ett "riktigt" jobb eller telefonförsäljare/säljare. Vad är skillnaden?
Ett arbete för mej är när jag utför ett jobb under ett visst antal timmar och får en summa pengar för att jag har gjort det jag ska på den tiden. Så är det ju oavsett vart man än jobbar (Hoppas jag). Sen så finns det alltid olika typer av arbetsgivare, bra och mindre bra helt enkelt. Men det får man leva med. Men det jag tänkte komma till är det här med att alla är så jäkla trötta på alla dessa förbannade telefonförsäljare.. MEN VAD VILL NI DÅ?! Ska era barn och ungdommar leva på bidrag eller av er tills dom har hittat ett jobb som är bra nog? Hur har personer råd att inte ens ge det en chans? Ni står mer gärna utan pengar och jobb än att ta det som erbjuds och i alla fall prova? För mej är det obegripligt, det sista jag vill är att en del av Sveriges skattepengar ska gå till er. Inte en chans. Om man vill jobba och har försökt men inte kan, då ska man ha bidrag så att man klarar av alla utgifter. Men om man inte ens är villig att försöka så ska du inte ha ett öre.
Sen så ÄR det faktist så att ett jobb som säljare faktist är väldigt nyttigt att ha gjort, och det här med lönebiten fast/provision, varför har inte fler "vanliga" jobb snappat upp det? För om du gör ett väldigt bra jobb så känns det väl bra med en extra belöning? Men gör du inte det du ska kanske du inte ska ha lika mycket? Alla arbetsgivare vill ha lönsamhet, och varför inte ha en del av lönen som varierar beroende på hur mycket du har fått gjort?
För mej är det självklart, jag hade inte haft några problem med det. Eftersom jag vet att jag hade gjort mitt bästa oavsett.
Men jag påstår fortfarande att telefonjobben inte är så hemska som alla verkar tro, kom ner på jorden igen och vakna. Den utveckligen man får, självförtroendet, arbetskamraterna, arbetstider, lön, att du utvecklas till att bli en tävlingsmänniska osv. Är inte det värt ganska mycket.. Jag vet att jag kommer "trilla dit" igen :) Det är jag övertygad om.
Skönt att få skriva av mej lite, så kom igen!
0